Trappar ner. Igen

Från 15mg till nu 5. Grinar till sorgliga filmer samt hem till gården

Kakor

Har idag avslutat min jobbhelg med att trycka en hel förpackning maryland kakor alldeles ensam :-)

Sommaren är över

Ego & farmor Mimmi <3

Ego & lillayster Ida <3

Syskonkärlek <3

Ego & Fredrik <3

Tova, finaste Tova <3

När jag mådde bra

Försöker komma på den där tiden i mitt liv, ni vet den där tiden i livet där man mått som allra jävla bäst. Och jag inser att jag aldrig haft någon sådan och nog aldrig kommer att ha en sån att se tillbaka på. Tragiken bara ökar

Lättnad

Det tog ca 3dagar på medicin sen började livet ljusna igen. Nu kan jag andas igen.

Så fruktansvärt rädd

Är så rädd över att alltid behöva känna så här. Jag vill må bra. Vill inte behöva kämpa. Varför fungerar jag bara inte? Varför känns det som att jag håller på att bli galen? Varför blir jag så förbannat arg? Varför gråter jag för allt och inget? Varför slutar det inte snurra? Kan inte sova trots circadinet. Kan inte fokusera på tvn. Bara ligger här, ensam och ledsen, full av ångest inför morgondagen. Ingen borde någonsin behöva uppleva detta som jag genomlider gång på gång. -What doesn't kill u makes u stronger- Really????

Hatar att hata

Tiden går så satans sakta. Jag kliver upp så sent jag kan för att sen tvinga mig till att försöka leva som vanligt dom timmar jag väl är vaken. Vill sova bort smärtan. Jag umgås med mina människor och försöker vara närvarande men fastnar i mina tankar och känslor. Jag känner mig overklig. Jag känner mig så tom samtidigt som jag är helt fylld av galna tankar och känslor som vill få mig att gå över gränsen ännu en gång. Jag ser ingen framtid. Ingen ljusning. Mitt liv kommer alltid att komma tillbaka till denna återvändsgränd. Sen börjar allt bara om på nytt. Igen och igen och igen. Jag är fan dömd till att vara olycklig.

117 dagar

Så många dagar var jag utan antidepressiva, 117 jävla dagar och hjärnan kajka ur totalt. IGEN.Var hos läkaren idag. Sjukskriven till sista augusti och fick börja på cipralex 10mg igen. Känns så jävla surt men jag överlever nog inte länge till utan.. Ska även få en samtalskontakt igen. Jippie mitt liv min sorg

Rescue me

Jag pallar inte det här längre. Jag hatar att jag känner att jag nog måste börja på mediciner igen. Jag vill inte gå upp i vikt, vara orolig över att tappa mer hår, inte kunna skaffa barn etc. Jag vill vilja leva. Jag vill inte gråta mer nu. Jag vill inte leva med ångest varenda jävla dag. Jag vill vara normal. Helvete jag får verkligen panik bara av att tänka på jobbet. 6 pass kvar innan semestern och jag är så patetisk att jag inte pallar tänka på det ens. FANFANFANFAN. Varför finns det inte  ETT mirakelpiller att ta. Varför måste jag vara såhär? Varför kan inte jag få vilja leva?

Känslan av att vakna

Fan vad jag hatar att vakna upp med ångest. Av att vakna överhuvudtaget.  Känner mig så ledsen samtidigt som jag är orolig och rädd. Har varit hemma från jobbet hela veckan och jag vet att jag måste få tag på en läkartid imorgon om jag ska vara hemma nå mer. 2 veckor kvar tills semestern och jag vet inte om jag pallar. Vill inte finnas längre. Varför känns minsta uppgift som ett helt ångestfyllt projekt.? När kommer det här gå över och vad kan jag göra för att gå igenom denna episod fortare? Vill känna mig ok. Gör mig livsduglig igen.

Döda mig någon snälla

Det är så sjukt smärtsamt att vakna upp. Sover allt för länge och drömmer allt för mycket. Drömmer om ångest och stress och allt annat skit man kan drömma om. Vaknar upp med hjärtklappning och den första tanken som kommer när jag kan koppla ihop mina känslor till mina tankar är Snälla, snälla döda mig någon. Jag orkar inte med sorgen jag känner. Jag orkar inte med vardagen längre. Jag vill gå till gymmet men innan dess måste jag äta men bara tanken av att göra det ger mig ännu mer ångest. Sen måste jag ju även gå bort till gymmet och andra människor kommer att titta på mig. Fan fan fan. Hur länge ska jag må såhär denna gången? Varför går det inte över? Vad ska jag göra? Jag orkar inte. Hjälp mig

Vill känna lugn

Det är en sån sjuk skillnad på hur huvudet fungerar i mina ups and downs. Utan sobrilen är det som att hjärnan går på högvarv och bara går snabbare och snabbare. Det går inte att fokusera på bara en tanke utan allt bara snurrar omkring och ju mer jag försöker stänga av desto fler & sämre blir tankarna. Jag vill att livet ska vara över. Men när sobrilen har börjat verka är det som att en våg av lugn sveper över mig. Jag kan nästan inte komma ihåg hur jag kände mig bara för en kort stund sedan. Jag känner mig dum som gått och funderat på över hur jag ska ta livet av mig och jag ser inga som helst hinder för att kunna ta mig till jobbet. Sen går sobrilen ur kroppen och ekorrhjulet bara snurrar på. Ringde till psyk idag. En vänlig kille jag inte pratat med förut lät så förstående och skulle personligen ringa upp mig igen runt halv 3 och berätta om vad läkarna sagt om en tid åt mig. Han ringde aldrig upp.. Oväntat? Nej. Ringde sen även kontoret för att sjukanmäla mig inför morgondagens nattpass. Självklart svarade en av cheferna och självklart frågade hon: -Vad är det då då? Jag bröt ihop i telefon och stortjöt som ett barn och sa som det var. Jag håller på att bryta ihop, igen. Hon var jätte gullig dock och frågade om hon kunde hjälpa till med något och sa att om det var något lr om jag bara vill prata så kan jag ringa henne. Hatar att gråta inför andra. Är som att jag blottar hela min själ och sen inte kan ta tillbaka det. Vill inte visa mig svag. Jag ska ju vara stark. Fredrik valde att sova hemma hos sig inatt. Sen ringde han några timmar senare när han inte kunde sova då han bara låg och tänkte på hur jag mår, och frågade om jag ville att han skulle komma över. Sa till han att jag är ok. Att han inte behöver komma över att jag klarar mig till imorgon. Och det gör jag. Jag har ju mina sobril.

Att känna sig värdelös

Fortfarande på jobbet. Fortfarande så sjukt ångestladdad. Har nu börjat få dom underbara känslorna av att vara totalt värdelös. Jag kommer aldrig bli en bra människa. Någon som är värd att älska. Jag hatar att vara så korkad och totalt misslyckad. Jag ser verkligen inget positivt med mig själv. Jag vill inte leva såhär. Jag vill inte somna för då vet jag att jag måste vakna upp igen och inse att jag är jag. Jag vill inte jobba men hur ska jag klara av att vara med mig själv alldeles ensam? Inget betyder något längre. Vet inte om det någonsin gjort det.

Jag är så ledsen

Jag mår så fruktansvärt dåligt. Åter igen sitter jag på jobbet, och gråter. Har redan bölat från stunden jag vaknade tills Leyla kom och hämtade mig och tog mig med hem till sig en stund innan jag skulle hit. Petar sobril för att ens kunna andas. Hatar mig själv och mina känslor just nu så mycket att jag bara tänker på hur jag ska kunna avsluta detta vidriga liv så fort som möjligt. Men jag är feg. Feg och vet någonstans tack vare sobrilen att denna period kommer att gå över. Det gör den alltid efter mer lr mindre tid. Frågan är bara hur många perioder en människa orkar att ta sig igenom när man vet att dom aldrig tar slut. Man tror att dom är borta för alltid och man lär sig andas på nytt, sen plötsligt som en käftsmäll så är dom där igen och man kvävs återigen sakta. Jag hatar att jag var tvungen att födas som jag. Jag hatar att jag föddes överhuvudtaget. 

Det tar aldrig slut

Har sån otrolig livsångest som växer sig starkare för varje dag som går nu. Igår kväll bröt jag ihop på jobbet och var nära att bara ta mina saker och gå därifrån utan att bry mig om konsekvenserna för vare sig mig själv lr min brukare. Vart dock lugnare efter att ha bölat och hyperventilerat lite över telefon för Fredrik. Kom nyss hem efter dom 15timmarna jag faktiskt lyckades genomföra på jobbet. Bröt ihop igen direkt innanför dörren men har nu tagit 10mg sobril och krypit ner under täcket och satt på en skräckfilm. Nu ska jag försöka sova så jag kan kämpa mig igenom denna midsommarafton och sen försöka rycka upp mig så pass att jag kan jobba imorgon igen. Make me better..

På väg hem

Sitter på tåget. Tåget är sent. Har varit i Helsingborg och hälsat på hos pappa. Lr ja jag har bott hos pappa men mest hängt med bror Jonas och hans dotter Tova. Åkte bil ner med mamma förra torsdagen. Fast stannade till och sov en natt i Kallhäll i min ena fasters lägenhet. Var och hälsade på henne på Hospice. Var skönt att få se henne, att få höra henne, att få hålla hennes hand. Livet är sjukt orättvist. Hann träffa min kära vän Jennie som även hon bor i Kallhäll och som jag typ aldrig träffar nu för tiden. Reminder: Måste träffa Jennie oftare!
Har sen irrat runt mest i Hbg. Varit i Ullared och gjort av med lite pengar Reminder: Sluta vara så satans snål Ego! Dör du imorgon har du sparat dina pengar helt förgäves!
Det är något jag måste börja göra, sluta tänka så jävla mycket på allt och börja ta lite risker! Livet är för kort för att playa it safe all the time. Måste sluta stressa, börja leva. Har varit utan antidepressiva nu i ca 3månader. Sjukt jobbigt vissa dagar men jag kämpar på, som jag alltid gör. Vill se en framtid värd att leva för. Måste hitta den där inre styrkan som andra människor verkar ha. Måste skaffa ett jobb som får mig att vilja kliva upp på morgonen. En bättre tillvaro. Är helt lost in space

Lustigt

Det är verkligen lustigt att så små små små piller kan lätta upp livet så mycket att man kan känna att. Fuck this shit. Jag kan nog ta och överleva en dag till..

Värdelöst

Just så känns det just nu. Helt fucking jävla värdelöst. Livet kommer aldrig att bli bra. Spelar ingen roll vad jag gör lr inte gör.. Kommer alltid känna att det finns så otroligt fina människor som skulle kunna få mina år som finns kvar att leva och som skulle kunna göra dom värdefulla på ett vis som jag aldrig kommer att kunna. Orättvist och värdelöst. Mitt liv min sorg.

En syster - Siv Andersson

Snodd från nätet- fin som fan

The return of Bobby episode42

Jag är så satans less på att vara ledsen. På att vara arg och på att vara full av ångest. Jag vill inte leva mitt liv på mediciner men jag vill inte behöva kämpa för att orka överleva varje dag heller. Vill inte drömma och vill inte vakna.

Snart så

Skåne here i come!! Sista natten på jobbet innan vi drar till skåne på torsdag. Tar med mig Fredrik då han aldrig träffat min pappa lr ja inte min bror heller för den delen. Blir att tura till Helsingör på fredag & kolonihäng på lördag. Pappa har planerat han. Har haft ett par riktigt tuffa dagar nu då jag riktigt kännt att jag saknar mina mediciner. Livet är faktiskt jävligt mycket svårare att handskas med utan lyckopiller. Mina känslor är så mycket starkare nu och mer hmm oförklarliga med brist på bättre ord.  Klarar inte av människor som gillar sig själv mest av allt, blir så arg att jag kokar inombords. Tar sedan ut ilskan på helt fel personer. Reminder: var snäll Mija! Här kommer lite random bilder:

Ego & styvsyrrans (samt Zarahs) lilla knatte Felicia/Flisan som ville knäppa kort i lördags

Min fina surfplatta jag fick av Fredrik pryds utav brorsdottern Tova  

Ego(trötter) & Pixie(Ninna & Rasmus bebis) här ca 9timmar gammal född 8/4 kl:12.40 

Hehe Fredrik äter godis. Det gör han dock ofta så såhär ser han ut dagligen

En sån där dag

Fan. Livet vill verkligen inte ordna upp sig för mig. Har sån ilska i mig och jag vet inte om jag bara tar ut den på fel saker lr om den faktiskt är befogad i den grad jag låter den komma ut. Hatar att känna mig orättvist behandlad. Hatar att känna att jag inte är lika mycket värd som vissa andra. Hatar att jag inte kan acceptera saker jag ändå aldrig kommer att kunna ändra. Vill ha balans. Vill känna lycka. Vill vara trygg. Vill vara någon annan.

April och allt det där

Tjoho. Idag har jag & killen varit och lunchat på stan för första gången tillsammans. Hittade min kära vän Ida (som jag dessutom hängde hela gårdagen med) & hennes kille Petter nere på Rutiga Duken så det vart en dubbeldejt. HÄRLIGT. Gårdagen spenderades med att kliva upp runt 8 för att sen åka och hämta Ida som var snäll och ställde upp som hålla hand sällskap då jag skulle ner på kvinnokliniken i svall för att göra cellprover igen. Hade tid kl 10. Gick as bra tack vare handhållaren. Hade nog typ spytt & svimmat annars då jag var livrädd efter förra koloskopin (googla om du inte vet vad det är) som gjorde så satans ont att jag lovat mig själv att ALDRIG göra om det. Jaja det vart av iallafall och det gick bra. Läkaren trodde inte att jag hade nå större cellförändringar.
Efter läkarbesöket drog vi till Birsta och skulle storshoppa. Men jag köpte bara en present till lillasyster & sen 5stycken 80tals glas som jag samlar på (hittade dom på Fyndlagret i Nacksta) Sjukt fin serie av åttakantiga glas & åttakantigt svart porslin.

Senare på kvällen köpte jag jordgubbar & tog med 2 flaskor vin till Ida som vi satte i oss utan nå problem. Dansade även afrika danser innan vi drog ner på krogen haha. Hade en sjukt bra dag igår. Ibland känner jag mig rätt..

Mitt liv

Sitter hemma solo och är lite sorgsen. Läser mina gamla dagböcker/filofaxer och inser hur sorgligt mitt liv har varit. Mådde skit & ångest är några av dom återkommande ord som fyller sidorna år ut och år in. 3 självmordsförsök som har resulterat i tvångsinläggningar under LPT. Diverse medicineringar, terapier, terapeuter, psykologer och läkare. 2 aborter. Cellförändringar som krävde konisering. Ätstörningar. Panikångest. Tvångstankar. Klamydia, hepatit b och brustet hjärta. Att jag faktiskt fortfarande lever gör mig till en sjukt stark människa som vid det här laget borde klara vad som helst.
Jag vet att mitt liv nu är tusen ggr bättre än det nog någonsin har varit men varför känner jag mig inte lycklig? Jag har slutat röka sen 2 år tillbaka, varit utan mediciner i snart 1månad. Hänger på gymmet minst 3ggr/veckan. Träffat samma kille i över 1år och har nu titeln flickvän. Har körkort, jobb, lägenhet, pengar, vänner.  Men jag känner mig aldrig tillfredsställd eller lycklig. Jag hittar fel överallt och finns det inga så skapar jag dom. Varför kan livet inte bara kännas bra? Efter alla år av näst intill mest lidande borde det väl ändå kunna börja kännas värt allt kämpande snart.

Lillasyster

Hej jag har en lillasyster som heter Ida. Hon har oxå en blogg: idastodell.wordpress.com/

Såhär roligt har vi när vi ses. Tvingade även med Rambo på en familje bild 

Upplevelserum

Hänger just nu med min brukare i det så kallade vita rummet som är ett upplevelserum. Är sjuuukt trött och vill mest av allt bara krypa ner i vattensängen som finns här och bara slappa. Ahhhh underbara rum jag tänker inreda min lägenhet efter dig..

Asså har aldrig tänkt på det förut men igår på jobbet slog det mig när "vi" som vanligt satt och kollade på Pippi Långstrump (nu är det en period av Pippi på dom sju haven som alltid rullar i bakgrunden). Då slog det mig att Myteri är ett jävligt fint ord. MYTERI.
Får jag någonsin barn ska dom hette det. Yes allihopa, alla barn ska heta MYTERI.

Myteri

Från Wikipedia

Hoppa till: navigering, sök

För filmen, se Myteri (film).

Ett myteri är då militärer eller poliser eller besättningar på fartyg kollektivt vägrar lyda befälhavaren eller dennes underbefälhavare. Om myteristerna övergår till kollektivt våld emot sina befäl benämns detta uppror.
I svensk nutida lagstiftning anses myteri och uppror som högmålsbrott. Det är särskilt stadgat om nödvärn vid myteri eller uppror, då befälhavaren och befälhavarens biträden får använda det våld som krävs för att häva myteriet eller upproret. I andra sammanhang skall våldet vara försvarligt. Tidigare lagstiftning stadgade att ståndrättsförfarande kunde användas vid myteri eller uppror vid enheter som var kringrända av fienden och i liknande utomordentliga situationer som bara uppkommer i krig. Ståndrätten fick bara avkunna domen skyldig eller icke skyldig, på stående fot, framför fronten på de andra församlade militärerna och vid domen skyldig skulle myteristerna eller upprorsmännen omedelbart avrättas genom skjutning. Flera sådana exempel finns från det andra världskrigets arméer. Under första världskriget genomfördes sådana sparsamt och ofta efter överprövning i civila rättsinstanser (i tyska försvarsmakten) eller diskret (i franska och brittiska försvarsmakterna), vilket pekar på det andra världskrigets särskilt brutala karaktär.

Abstinens 16 dagar utan

Idag har jag bölat ca 100ggr pga precis allt och inget. Spytt av ångest 3ggr, tryckt en jävla massa choklad och typ tagit uppehåll i min relation med F. Senare under kvällen tryckte jag en halv Oxascand, tog en kvälls promenad och ligger nu i sängen och känner mig lugn som en filbunke.

Åter på jobbet efter flunsan

Medicinfri 15dagar och fri från influensan. Mår ungefär som en demenssjuk människa som gång på gång får veta att katten sin är död. = skit. Har iallafall fått världens finaste bild av Sara/Domino på världens finaste Tova som jag vill dela med mig. Tanken på att få se denna underbara lillla tjej växa upp gör livet lite mer värt att leva.

Panikångest

Har haft attackerna från helvetet idag. Började med att jag åt soppa och drack massor av mjölk då jag var vrålhungrig. Fick sen yrsel och började att kallsvettas. Till följd utav detta spydde jag ett xantal ggr. Varav mitt hjärta började att skena. Tada..Hade sen utvecklat en fullskalig attack utav panik. Fick peta sobril liknande tablett samt ringde mamma för stöd. Sov sen en stund. Vaknade upp och mådde dåligt igen. Är så ledsen. Trodde jag hade vuxit ifrån ångesten. Visst det är garanterat jag själv som skapat attackerna genom att associera fram dom utifrån symptomen jag fick. Men hur jag än gör får jag inte bort känslorna när dom väl kommit. Fan för mitt liv. Jag vill vara frisk psykiskt. Vill inte vara rädd för att känna. Vill inte må såhär igen. Tror jag varit utan cipralexen i 10dagar nu. Ska jag inte klara mer än det? Patetiskt. Vill inte vara jag just nu.

Influensan dag 4

Exakt såhär många vänner har hört av sig : 0

Dag 3 med influensan, 9 dagar pillerfri

Är sjuk.. så sjuk. Feber, huvudvärk, snorar och nyser. Dag 3 som sjuk

Dag 3 utan Cipralex

Fy fan säger jag bara. Bölade hela kvällen igår, orkade inte ens prata med Fredrik. Varför ska det vara så satans svårt att sluta med medicinen? Vill må bra utan men just nu känns det som att jag går under. Är vinglig och känner mig bara helt fel. Satan

Mitt liv i ett nötskal

Medicinfri dag 2

Läste aftonbladet om att ett plan störtat utanför vietnam med 239 personer ombord. Vart sjukt ledsen. Brukar INTE vara såhär känslig

Matmissbruk

Har så länge jag kan minnas haft en  hat/kärlek till mat. Mat är något jag belönar mig med samtidigt som jag straffar mig med den. Jag äter när jag är glad, ledsen, arg, besviken etc etc.  Mår dock alltid, och då menar jag alltid dåligt efter att jag använt den i ett av dessa två syften. Har alltid varit överviktig mer eller mindre. Kämpar dagligen med mitt psykiska mående samtidigt som jag måste kämpa med mina inre demoner som säger åt mig att mat är dåligt för mig. Vill kunna hitta en balans. Kämpar mig till gymmet flera dagar i veckan samt träffar en dietist. Men det sitter så djupt inrotat i mig att jag inte vet hur jag ska kunna få bort behovet av överätning samt hetsätning. Vill känna mig vacker och duglig..

I wish...

Inlåst

Ligger hemma hos Fredrik medans han är och spelar bandy för coop uppe på högslätten. Har legat här i över 2 timmar och surat över det faktum att om jag går utanför huset så kommer jag inte in igen då Fredrik har EN nyckel till lägenheten/porten. Har ingen aning om när han kommer hem och jag är sjukt rastlös. Funderar på att trycka massa choklad i ren tristess. Ahhh kom hem någongång!!!!!

Down hill

Blää. Är sjukt låg. Tvivlar på allt och alla. Vill snabbspola livet, känns som att jag fastnat i en dålig reklam som ingen är intresserad av. Känner mig riktigt sorglig. Nä nu ska jag sova. Kom nyss hem från ett 15timmars nattpass så det behövs.

Ja så var det ju det här med ilska..

Fattar inte hur mitt humör kan gå från tipp topp till fucking hit rock bottom på bara nån sekund. AHHHHH jag hatar att vara såhär arg pga någon annans val som JAG sen tycker påverkar MITT liv till det sämre. Men jag kan verkligen inte låta bli att bli arg. Det riktigt kokar i mig. Vill slänga ur mig alla svordomar jag kan och helst typ klappa till någon.. Jag vill kunna acceptera hans val men Nä, inte om jag ska kunna få någonslags vettig framtid tillsammans med honom. Som det är nu men som jag har förmågan att ständigt "glömma" bort,  funkar inte för mina framtidsplaner. Börjar undra om vi ens har samma planer lr om det bara är något han säger för att slippa ta den diskussionen. Men jag har inte en massa år att slösa bort på velande.. Har slösat bort stor del av mitt liv enbart på att kämpa & på att hålla mig vid liv. Någonstans vill jag ju känna att det inte var förgäves.. FAN

Godmorgon godnatt?

Asså det här med att gå och lägga sig för att sova när alla andra precis klivit upp. Fan har i juni haft samma jobb i 9 år som innebär just detta. Släpa sig hem kl 08 på morgonen och sen sova bort stor del av dagen. Jobba när alla andra är lediga och vice versa. Blää hur länge ska man orka? Är dock ingen bra måndag till fredag arbetare. Men är sjukt less på att jobba varannan helg.

Hejsan svejsan

Nu äntligen har medicinen och kroppen börjat samspela igen.. Går fortfarande på 5mg men ska ta sista steget och sluta helt inom några veckor. Vill inte gå för fort fram så att jag slutar upp på psyket igen lr nå.. Livet lunkar på. Var på hotell höga kusten med Leyla & Ullis förra veckan och bada utomhus bubbelpool och käka middag. Hur nice som helst.

Terve

Jobbar natt.. Dag 2 på enbart 5mg cipralex. Har varit sjukt nervig ända sen igår kväll. Vaknade varannan timma inatt av konstiga drömmar. Vaknade till slut och klev upp runt 12 helt slut i både kropp och knopp. Kommer inte ihåg senaste gången jag gick på såhär lite medicin. Måste ha varit många år sedan. Men jag ska klara det denna gång utan självmordsförsök och inläggningar. Jag är bra! Ja jag är fan bra!

2014

Året börjar så jävla dåligt att jag inte vet vart jag ska ta vägen.. hatar känslor och allt som har med dom att göra. Känns som att jag håller på att tappa greppet igen