Tiden går så satans sakta. Jag kliver upp så sent jag kan för att sen tvinga mig till att försöka leva som vanligt dom timmar jag väl är vaken. Vill sova bort smärtan. Jag umgås med mina människor och försöker vara närvarande men fastnar i mina tankar och känslor. Jag känner mig overklig. Jag känner mig så tom samtidigt som jag är helt fylld av galna tankar och känslor som vill få mig att gå över gränsen ännu en gång. Jag ser ingen framtid. Ingen ljusning. Mitt liv kommer alltid att komma tillbaka till denna återvändsgränd. Sen börjar allt bara om på nytt. Igen och igen och igen. Jag är fan dömd till att vara olycklig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar