NattÅngest

Fan vad less jag är.. Bipolär 2? Jaha ska jag då vara tvungen att ha det så här resten av livet? Vad är meningen då? Tröstäter, har ångest, gråter mest hela tiden och vill fan inte mer. Även ett krossat hjärta klappar vidare..

Spank you life for today

Hade nervbryt igår då min kära mor hade lovat mig att haka på till doktorn men så passande hade "glömt bort" att hon lovat. Gick ditt själv, böla, ville slå på henne lite henne då hon såg ut som nå avdankad kräldjur med fettigt hår och ca 50kgs övervikt som dessutom hade mage att fråga :- Har du provat naturläkemedel?
Satans apa. Sen påstod hon att jag inte kan ha Adhd då jag har ett jobb som jag kan sköta. Men bipolär, det trodde hon att jag var. Fattar ingenting längre. Varför kan dom inte bara bestämma sig? Ska kanske få akut ect i svall men när i såfall är en annan fråga. Fick dessutom ny medicin mot depressionen som förhoppningsvis hjälper så jag slipper elchocka mig duglig. Sitter hur som på jobbet nu. Har idag spenderat några timmar i Jojjas sällskap. Först drack vi kaffe på torget, sen spana vi kläder på H&M och sist gick vi hem till hennes & Lillis nya lägenhet och drack mer kaffe och käka chokladgifflar. Är sjukt nervös inför morgondagens möte med HAN. Varför kan jag inte bara få må bra så hade det här inte varit nå att nojja över?? Satans jävla skit gener man fick. Visst ja blir nog inte nå skåne för mig på torsdag.. Tror inte jag pallar sitta där i en vecka om jag ska må dåligt.

Sunday with Ego

Sitter på jobbet. Undviker försäkringskassan så jag tvingade mig hit trots ångesten jag vaknade upp med och som ville leka fallskärmshoppare utan fallskärm från den franska balkongen. Andades, bölade och tog en av dom dagliga doserna sobril. Hann med en promenad med Barso & Isak innan jobbet 17.00. Ska få träffa nåen specialist läkare imorgon 14.00. Mamma ska med på mötet, snart 30 och släpar med morsan fortfarande på rehab möten. Orkar bara inte snacka för mig själv längre. Efter alla dessa år vet jag inte vad jag känner lr vad jag känt. Vet bara att jag mår bättre av lugnande. Och att det inte står rätt till i mitt huvud. Måste träffa den där personen som jag tyckte så mye om och som inte tycker om den jag är nu i veckan. Är sjukt nervös då jag hellre hade sluppit. Inser nu varför jag alltid bara dejtar killar som inte kommer ifrån sverige lr som inte bor i stan. Dom ÅKER HEM IGEN. Behöver aldrig oroa mig över att stöta på dom igen när dom väl lämnat landet/staden. Men nu ser det ut som så. Jag måste träffa honom och jag oroar mig redan över att bara behöva säga Hej då mitt hej säkert kan tolkas som att HON ÄR TOTALT KNÄPP I HUVUDET OCH HON SAKNAR DIG & DITT SÄLLSKAP TROTS ATT HON EGENTLIGEN INTE ENS KÄNNER DIG OCH HON ÅNGRAR ALLT DUMT HON NÅGONSIN SAGT LR SKRIVIT TILL DIG.
Jag är typ som nå fall för Arkiv X.

          

Hej jag saknar alkohol

Fin kväll efter massor av sobril och sen bittens. Efterfest med Perman & Scharlett sen solo. Hatar ovisshet, kommer att bli senil helt garanterat, vem bryr sig? Bara jag.. Fuck it. Börja om igen, aldrig börja om igen.. Ja ja har till på måndag på mig iallafall..  Ge mig mer alkohol, vill inte sova

Fångad

Labb & EEG var normala. Kul för dig ego. Då måste du ju uppenbart vara fullt frisk och bara inbilla dig att du inte mår bra lr hur? Allt tar tid, tid som jag inte är villig att uppleva mer. Vill att detta ska vara slut. Vill inte känna allt som jag känner. Vill tycka om mig själv, vill inte behöva trycka sobril hela dagarna för att klara av att andas och vara jag. Vill inte vara besviken på människor som inte kan acceptera lr förstå mig. Vill inte hata mig själv för att jag inte bara kan släppa taget och gå vidare. Är så trött på det här livet. På att låtsas vara glad och okej för människor bara för att dom inte ska döma ut mig som ett labilt psyko. Fast det ryktet har jag väl redan tack vare me myself and i. Jag vet att detta bara är en "period" som säkert kommer att gå över inom några månader men jag orkar inte längre. Vill inte vara denna person som folk tycker illa om. Vill vara frisk.

FuckFace

Åter hemma igen i min sunkiga lägenhet solo och ledsen. Blev hämtad av mamma igår och sov hos henne ute i Urskogen. Skulle med och hälsa på Mimmi& Omar idag men insåg att jag inte palla följa med. Stannade istället hemma med djuren. Tog lång promenad med vovvarna och låg sen i soffan resten av tiden tills mamma & Birger kom hem. Kände då nästan som tvång att jag måste åka hem NU. Mamma förstod och skjutsade hem mig på en gång. Så nu sitter jag här, igen. Svalls doktor Hans ska ringa mig på måndag och meddela mina labbresultat samt svaren på EEG testet. Känns fånigt då dom inte lär visa ett skit då han inte hört av sig sen i mars. Har lovat mamma att ta upp ECT med honom. Tror dock att jag redan gjort det men det finns inte så många alternativ längre då jag inte kommer att palla en till sommar med att leva såhär. Helt skadat att man kan ha dessa känslor som jag har periodvis. Skulle lätt ta cancer istället för denna såkallade sjukdom. Då hade iallafall folk förstått sig på min sjukdom. FAN fan fan faaaaaaaaaaan

Seriöst

Ibland fattar jag inte varför jag gör vissa saker.. Gick in på historiken på datorn på jobbet och sökte på mitt namn. Varför vet jag inte, har aldrig gjort så förut. Vad poppar upp då för någon anledning om inte en del av nå inlägg på fb som en viss person skrivit om mig. Nåen frågar: hur gick det med mija btw? Hon är helt sjuk i huvudet. Har sagt åt henne att inte ta kontakt .. Sen kunde man inte se mer vad som skrivits. Kul, inte alls. Varför kom det fram? Nå jävla tecken på att jag inte ska kunna få vara lugn och okej en stund? Dör lite mer inombords av att veta att han sprider åsikten han har om mig. Är ju inte sjuk på det sättet han säkert berättar om för andra. Fan orkar verkligen inte med det här oxå. Ska jag behöva oroa mig över vilka han känner och vilka han har berättat för? Har aldrig sagt nå dumt om honom, inte ens fast han skickat ett sånt otroligt grymt sms till mig och som fått mig att gråta blod. Helvete vad jag vill dra tillbaka tiden. Vill inte vara med längre. Om folk bara visste hur svårt det är att vara jag varenda dag.

Yes i´m still breathing

Orkar aldrig skriva.. Har haft en lång period då jag mått så bra att jag inte velat skriva. Sen kom denna period då jag egentligen mår för dåligt för att skriva. Känner dock nu när jag sitter på jobbet att jag borde få ut lite skit ur systemet kallat hjärnan. Rob har dragit till Skottland. Lr ja det var vad han sa till mig. Har insett att det inte bara är mig han berättat en massa lögner för dock. Han har tydligen spridit ut det fina ryktet att jag skulle ha stalkat honom efter att vi haft endast ett one night stand. Ska tydligen även i princip gjort inbrott hos honom. Tack för den säger jag bara. Har stått ut med karlen som har värre känslo dalar än vad jag har i typ 2 år och så får man höra sånt. Men men orkar inte bry mig om vad han säger. Jag vet sanningen och det är det viktigaste fast det inte alltid känns så. Har fyllt 29 år. Hmm ska få massa pengar av Folksam då min barnförsäkring tydligen fortfarande gällde fast retroaktivt. Har slutat röka. Har varit utan cigaretter i 36dagar och det känns inge bra alls. Tror att min nuvarande depression utlöstes av att jag slutade. Lr ja jag kan inte skylla allt på det. Träffade någon. Någon jag kände var speciell på ett bra sätt denna gång. Någon jag kände att jag kunde lita på och skulle kunna berätta allt för med tiden. Någon jag ville lära känna och som jag ville skulle lära känna mig på riktigt. Han fick mig att tro att mina känslor för honom var besvarade. Jag kände mig uppskattat som jag är. Han fick mig att känna mig vacker, duglig. Det pirrade i hela mig bara han nuddade vid mig. Och t om Johanna hade höga förväntningar över att detta skulle kunna fungera as bra. Men men bara en illusion som vanligt. Jag vet att jag sabbade allt, och det suger då jag verkligen inte kan rå för hur jag blir när livet blir för intensivt. När känslor jag inte kan hantera finns överallt och bara vill släppas fram. Håller tillbaka och sen smäller det som bara den. Skrämde slag på stackarn och nu vill han inte veta av mig. Men jag förstår honom. Han tror att jag har 2 personligheter och uppenbarligen väger den dåliga sidan tyngre än den han tyckte om från början. Träffade honom i en jävligt dålig period i mitt liv och det kommer min självkänsla få sota för under en lååång tid framöver. Önskar att det aldrig hade hänt, brukar inte ångra saker på detta viset men detta ångrar jag utav bara helvetet. Vidriga jävla människa var det sista han skrev till mig innan jag gav upp. Nu måste jag träffa honom och dö lite grann varje gång. Han har bett om ursäkt men orden sitter som sten i mig. I min värld säger man inte saker man inte menar och sen tar tillbaka dom. I min värld säger man saker man menar och sen ångrar att man sagt dom högt. Jag var från börjat skräckblandad förtjusning men övergick snabbt till en vidrig jävla människa. Det tog slut innan det hann börja. Kände att jag gjort nå fel, försökte uttrycka det och sen bara föll alltihop. Äh ärligt talat vet jag inte vad som gick snett från början men jag vet att jag skulle ha hållt käften om jag hade velat ha honom kvar. Och sen absolut inte fortsatt mala på. Har nu förlorat både honom och min självrespekt. Lr jag hade ju inte honom men jag har förlorat chansen till att få lära känna honom. Tror trots allt att han är en fin människa och jag vill även tro att han förlorar chansen till att lära känna någon som faktiskt oftast är en fin och älskvärd tjej med ett stort hjärta, men som har stunder då hon behöver allt stöd och uppmuntran hon kan få utan några frågor. Men vad vet jag?