Rescue me

Jag pallar inte det här längre. Jag hatar att jag känner att jag nog måste börja på mediciner igen. Jag vill inte gå upp i vikt, vara orolig över att tappa mer hår, inte kunna skaffa barn etc. Jag vill vilja leva. Jag vill inte gråta mer nu. Jag vill inte leva med ångest varenda jävla dag. Jag vill vara normal. Helvete jag får verkligen panik bara av att tänka på jobbet. 6 pass kvar innan semestern och jag är så patetisk att jag inte pallar tänka på det ens. FANFANFANFAN. Varför finns det inte  ETT mirakelpiller att ta. Varför måste jag vara såhär? Varför kan inte jag få vilja leva?

Känslan av att vakna

Fan vad jag hatar att vakna upp med ångest. Av att vakna överhuvudtaget.  Känner mig så ledsen samtidigt som jag är orolig och rädd. Har varit hemma från jobbet hela veckan och jag vet att jag måste få tag på en läkartid imorgon om jag ska vara hemma nå mer. 2 veckor kvar tills semestern och jag vet inte om jag pallar. Vill inte finnas längre. Varför känns minsta uppgift som ett helt ångestfyllt projekt.? När kommer det här gå över och vad kan jag göra för att gå igenom denna episod fortare? Vill känna mig ok. Gör mig livsduglig igen.

Döda mig någon snälla

Det är så sjukt smärtsamt att vakna upp. Sover allt för länge och drömmer allt för mycket. Drömmer om ångest och stress och allt annat skit man kan drömma om. Vaknar upp med hjärtklappning och den första tanken som kommer när jag kan koppla ihop mina känslor till mina tankar är Snälla, snälla döda mig någon. Jag orkar inte med sorgen jag känner. Jag orkar inte med vardagen längre. Jag vill gå till gymmet men innan dess måste jag äta men bara tanken av att göra det ger mig ännu mer ångest. Sen måste jag ju även gå bort till gymmet och andra människor kommer att titta på mig. Fan fan fan. Hur länge ska jag må såhär denna gången? Varför går det inte över? Vad ska jag göra? Jag orkar inte. Hjälp mig

Vill känna lugn

Det är en sån sjuk skillnad på hur huvudet fungerar i mina ups and downs. Utan sobrilen är det som att hjärnan går på högvarv och bara går snabbare och snabbare. Det går inte att fokusera på bara en tanke utan allt bara snurrar omkring och ju mer jag försöker stänga av desto fler & sämre blir tankarna. Jag vill att livet ska vara över. Men när sobrilen har börjat verka är det som att en våg av lugn sveper över mig. Jag kan nästan inte komma ihåg hur jag kände mig bara för en kort stund sedan. Jag känner mig dum som gått och funderat på över hur jag ska ta livet av mig och jag ser inga som helst hinder för att kunna ta mig till jobbet. Sen går sobrilen ur kroppen och ekorrhjulet bara snurrar på. Ringde till psyk idag. En vänlig kille jag inte pratat med förut lät så förstående och skulle personligen ringa upp mig igen runt halv 3 och berätta om vad läkarna sagt om en tid åt mig. Han ringde aldrig upp.. Oväntat? Nej. Ringde sen även kontoret för att sjukanmäla mig inför morgondagens nattpass. Självklart svarade en av cheferna och självklart frågade hon: -Vad är det då då? Jag bröt ihop i telefon och stortjöt som ett barn och sa som det var. Jag håller på att bryta ihop, igen. Hon var jätte gullig dock och frågade om hon kunde hjälpa till med något och sa att om det var något lr om jag bara vill prata så kan jag ringa henne. Hatar att gråta inför andra. Är som att jag blottar hela min själ och sen inte kan ta tillbaka det. Vill inte visa mig svag. Jag ska ju vara stark. Fredrik valde att sova hemma hos sig inatt. Sen ringde han några timmar senare när han inte kunde sova då han bara låg och tänkte på hur jag mår, och frågade om jag ville att han skulle komma över. Sa till han att jag är ok. Att han inte behöver komma över att jag klarar mig till imorgon. Och det gör jag. Jag har ju mina sobril.

Att känna sig värdelös

Fortfarande på jobbet. Fortfarande så sjukt ångestladdad. Har nu börjat få dom underbara känslorna av att vara totalt värdelös. Jag kommer aldrig bli en bra människa. Någon som är värd att älska. Jag hatar att vara så korkad och totalt misslyckad. Jag ser verkligen inget positivt med mig själv. Jag vill inte leva såhär. Jag vill inte somna för då vet jag att jag måste vakna upp igen och inse att jag är jag. Jag vill inte jobba men hur ska jag klara av att vara med mig själv alldeles ensam? Inget betyder något längre. Vet inte om det någonsin gjort det.

Jag är så ledsen

Jag mår så fruktansvärt dåligt. Åter igen sitter jag på jobbet, och gråter. Har redan bölat från stunden jag vaknade tills Leyla kom och hämtade mig och tog mig med hem till sig en stund innan jag skulle hit. Petar sobril för att ens kunna andas. Hatar mig själv och mina känslor just nu så mycket att jag bara tänker på hur jag ska kunna avsluta detta vidriga liv så fort som möjligt. Men jag är feg. Feg och vet någonstans tack vare sobrilen att denna period kommer att gå över. Det gör den alltid efter mer lr mindre tid. Frågan är bara hur många perioder en människa orkar att ta sig igenom när man vet att dom aldrig tar slut. Man tror att dom är borta för alltid och man lär sig andas på nytt, sen plötsligt som en käftsmäll så är dom där igen och man kvävs återigen sakta. Jag hatar att jag var tvungen att födas som jag. Jag hatar att jag föddes överhuvudtaget. 

Det tar aldrig slut

Har sån otrolig livsångest som växer sig starkare för varje dag som går nu. Igår kväll bröt jag ihop på jobbet och var nära att bara ta mina saker och gå därifrån utan att bry mig om konsekvenserna för vare sig mig själv lr min brukare. Vart dock lugnare efter att ha bölat och hyperventilerat lite över telefon för Fredrik. Kom nyss hem efter dom 15timmarna jag faktiskt lyckades genomföra på jobbet. Bröt ihop igen direkt innanför dörren men har nu tagit 10mg sobril och krypit ner under täcket och satt på en skräckfilm. Nu ska jag försöka sova så jag kan kämpa mig igenom denna midsommarafton och sen försöka rycka upp mig så pass att jag kan jobba imorgon igen. Make me better..

På väg hem

Sitter på tåget. Tåget är sent. Har varit i Helsingborg och hälsat på hos pappa. Lr ja jag har bott hos pappa men mest hängt med bror Jonas och hans dotter Tova. Åkte bil ner med mamma förra torsdagen. Fast stannade till och sov en natt i Kallhäll i min ena fasters lägenhet. Var och hälsade på henne på Hospice. Var skönt att få se henne, att få höra henne, att få hålla hennes hand. Livet är sjukt orättvist. Hann träffa min kära vän Jennie som även hon bor i Kallhäll och som jag typ aldrig träffar nu för tiden. Reminder: Måste träffa Jennie oftare!
Har sen irrat runt mest i Hbg. Varit i Ullared och gjort av med lite pengar Reminder: Sluta vara så satans snål Ego! Dör du imorgon har du sparat dina pengar helt förgäves!
Det är något jag måste börja göra, sluta tänka så jävla mycket på allt och börja ta lite risker! Livet är för kort för att playa it safe all the time. Måste sluta stressa, börja leva. Har varit utan antidepressiva nu i ca 3månader. Sjukt jobbigt vissa dagar men jag kämpar på, som jag alltid gör. Vill se en framtid värd att leva för. Måste hitta den där inre styrkan som andra människor verkar ha. Måste skaffa ett jobb som får mig att vilja kliva upp på morgonen. En bättre tillvaro. Är helt lost in space