Jag mår så fruktansvärt dåligt. Åter igen sitter jag på jobbet, och gråter. Har redan bölat från stunden jag vaknade tills Leyla kom och hämtade mig och tog mig med hem till sig en stund innan jag skulle hit. Petar sobril för att ens kunna andas. Hatar mig själv och mina känslor just nu så mycket att jag bara tänker på hur jag ska kunna avsluta detta vidriga liv så fort som möjligt. Men jag är feg. Feg och vet någonstans tack vare sobrilen att denna period kommer att gå över. Det gör den alltid efter mer lr mindre tid. Frågan är bara hur många perioder en människa orkar att ta sig igenom när man vet att dom aldrig tar slut. Man tror att dom är borta för alltid och man lär sig andas på nytt, sen plötsligt som en käftsmäll så är dom där igen och man kvävs återigen sakta. Jag hatar att jag var tvungen att födas som jag. Jag hatar att jag föddes överhuvudtaget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar