Det är en sån sjuk skillnad på hur huvudet fungerar i mina ups and downs. Utan sobrilen är det som att hjärnan går på högvarv och bara går snabbare och snabbare. Det går inte att fokusera på bara en tanke utan allt bara snurrar omkring och ju mer jag försöker stänga av desto fler & sämre blir tankarna. Jag vill att livet ska vara över. Men när sobrilen har börjat verka är det som att en våg av lugn sveper över mig. Jag kan nästan inte komma ihåg hur jag kände mig bara för en kort stund sedan. Jag känner mig dum som gått och funderat på över hur jag ska ta livet av mig och jag ser inga som helst hinder för att kunna ta mig till jobbet. Sen går sobrilen ur kroppen och ekorrhjulet bara snurrar på. Ringde till psyk idag. En vänlig kille jag inte pratat med förut lät så förstående och skulle personligen ringa upp mig igen runt halv 3 och berätta om vad läkarna sagt om en tid åt mig. Han ringde aldrig upp.. Oväntat? Nej. Ringde sen även kontoret för att sjukanmäla mig inför morgondagens nattpass. Självklart svarade en av cheferna och självklart frågade hon: -Vad är det då då? Jag bröt ihop i telefon och stortjöt som ett barn och sa som det var. Jag håller på att bryta ihop, igen. Hon var jätte gullig dock och frågade om hon kunde hjälpa till med något och sa att om det var något lr om jag bara vill prata så kan jag ringa henne. Hatar att gråta inför andra. Är som att jag blottar hela min själ och sen inte kan ta tillbaka det. Vill inte visa mig svag. Jag ska ju vara stark. Fredrik valde att sova hemma hos sig inatt. Sen ringde han några timmar senare när han inte kunde sova då han bara låg och tänkte på hur jag mår, och frågade om jag ville att han skulle komma över. Sa till han att jag är ok. Att han inte behöver komma över att jag klarar mig till imorgon. Och det gör jag. Jag har ju mina sobril.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar