När jag mådde bra

Försöker komma på den där tiden i mitt liv, ni vet den där tiden i livet där man mått som allra jävla bäst. Och jag inser att jag aldrig haft någon sådan och nog aldrig kommer att ha en sån att se tillbaka på. Tragiken bara ökar

Lättnad

Det tog ca 3dagar på medicin sen började livet ljusna igen. Nu kan jag andas igen.

Så fruktansvärt rädd

Är så rädd över att alltid behöva känna så här. Jag vill må bra. Vill inte behöva kämpa. Varför fungerar jag bara inte? Varför känns det som att jag håller på att bli galen? Varför blir jag så förbannat arg? Varför gråter jag för allt och inget? Varför slutar det inte snurra? Kan inte sova trots circadinet. Kan inte fokusera på tvn. Bara ligger här, ensam och ledsen, full av ångest inför morgondagen. Ingen borde någonsin behöva uppleva detta som jag genomlider gång på gång. -What doesn't kill u makes u stronger- Really????

Hatar att hata

Tiden går så satans sakta. Jag kliver upp så sent jag kan för att sen tvinga mig till att försöka leva som vanligt dom timmar jag väl är vaken. Vill sova bort smärtan. Jag umgås med mina människor och försöker vara närvarande men fastnar i mina tankar och känslor. Jag känner mig overklig. Jag känner mig så tom samtidigt som jag är helt fylld av galna tankar och känslor som vill få mig att gå över gränsen ännu en gång. Jag ser ingen framtid. Ingen ljusning. Mitt liv kommer alltid att komma tillbaka till denna återvändsgränd. Sen börjar allt bara om på nytt. Igen och igen och igen. Jag är fan dömd till att vara olycklig.

117 dagar

Så många dagar var jag utan antidepressiva, 117 jävla dagar och hjärnan kajka ur totalt. IGEN.Var hos läkaren idag. Sjukskriven till sista augusti och fick börja på cipralex 10mg igen. Känns så jävla surt men jag överlever nog inte länge till utan.. Ska även få en samtalskontakt igen. Jippie mitt liv min sorg