Sitter hemma solo och är lite sorgsen. Läser mina gamla dagböcker/filofaxer och inser hur sorgligt mitt liv har varit. Mådde skit & ångest är några av dom återkommande ord som fyller sidorna år ut och år in. 3 självmordsförsök som har resulterat i tvångsinläggningar under LPT. Diverse medicineringar, terapier, terapeuter, psykologer och läkare. 2 aborter. Cellförändringar som krävde konisering. Ätstörningar. Panikångest. Tvångstankar. Klamydia, hepatit b och brustet hjärta. Att jag faktiskt fortfarande lever gör mig till en sjukt stark människa som vid det här laget borde klara vad som helst.
Jag vet att mitt liv nu är tusen ggr bättre än det nog någonsin har varit men varför känner jag mig inte lycklig? Jag har slutat röka sen 2 år tillbaka, varit utan mediciner i snart 1månad. Hänger på gymmet minst 3ggr/veckan. Träffat samma kille i över 1år och har nu titeln flickvän. Har körkort, jobb, lägenhet, pengar, vänner. Men jag känner mig aldrig tillfredsställd eller lycklig. Jag hittar fel överallt och finns det inga så skapar jag dom. Varför kan livet inte bara kännas bra? Efter alla år av näst intill mest lidande borde det väl ändå kunna börja kännas värt allt kämpande snart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar