Besvikelser

Fan jag hatar verkligen att vara besviken på människor.. Pratade med min kontaktperson på psyk häromdagen om att jag inte litar på människor.. Försökte förklara grejen med att om man inte litar på människor så behöver man aldrig bli besviken men fan, det blir man ändå.. Hatar att känna mig utanför/utelämnad. Fattar inte ens varför jag bryr mig.. Hatar att vara så vilsen som jag är. Mår ganska bra, är inte det som är problemet just nu. Är inne i en av perioderna av mitt liv som jag skulle kunna lära mig att leva i.. Vet ju dock då att det inte kommer att fortsätta vara såhär i någon längre period. Kan aldrig vara nöjd med mitt mående. Nu kommer dom "normala" känslorna och reaktionerna. Nästa steg kommer att vara att förvrida allt som jag känner nu och sen kommer även självmordstankarna och paniken. Viljan att dö, önskan av att aldrig ha blivit född. Kampen om att överleva. Mitt liv är verkligen som ett ekorrhjul. Det är ändå tur att jag har så dåligt minne att jag ändå tappar bort känslorna jag har/ har haft under alla episoder dom senaste åren. Fast det kanske hade varit bra om jag själv kunde se ett samband mellan mina olika faser och hur länge dom varar. Fan är full klockan är 05.27 och jag borde sova.. Vet inte ens vad jag skriver